På hugget – Recension av Lars Wilderängs Stjärndamm

Så var den då avslutad. Lars Wilderängs trilogi med Stjärnklart, Stjärnfall och nu Stjärndamm har nått vägs ände. Det som  påbörjades med träffsäkra observationer om sårbarheter i vårt samhälle avslutas i den tredje boken med intensiv strid. Som en högteknologisk hybrid av Walking Dead.

Stjärndamm_web

Det är väldigt hårt fokus på handlingen, med ytterst lite utrymme för karaktärerna att göra annat än att äta, knulla, kriga och dö. Men kompromissen är medveten, då berättartempot är skoningslöst och boken suger in läsaren utan pardon. Hyllandet av det spartanska och prepping kvarstår, vilket man kan tycka vad man vill om, men det är konsekvent och utgör en väldigt snygg kuliss till kriget som dominerar hela boken.

Jag närmast åt upp den här boken under tre utdragna frukostar; det är en bladvändare av rang. Även om mycket inom striderna har setts förr i böcker, så har Wilderäng hittat sin egen vinkel och det känns aldrig klyschigt. Jag skulle vilja påstå att det här är det viktigaste som hänt inom svensk och för den delen europeisk spänningslitteratur på mycket länge. Ribban är lagd högt för de författare som ska försöka ta upp kampen.

Högsta betyg.

Annonser

Recension – Demonologi för nybörjare av Caroline L Jensen

Demonologi för nybörjare - omslag

Mix Förlag, 2014.

”Den mörke vill träffa dig i tronrummet. Nu.”

Azazels sju huvuden föll djupt ner mot marken. ”Jaha. Vad har jag gjort nu då?”

I helvetet avbryts Lucifers klädprovning av bekymrande nyheter. I himlen drar Gud upp täcket till hakan och suckar. På jorden är en stoner bekymrad över att han ligger runt istället för att ta itu med tjejen han faktiskt är kär i.

Så här ser ansatsen ut när Carolin L Jensen tar sig an striden mellan det goda och det onda.

I en snabb actionpackad bladvändare sveps vi med när hjältar som aldrig ville bli hjältar sätts att utkämpa strider de aldrig drömt om eller förberett sig för. Vi förs genom en vild blandning av mytologier som lyft guldkorn från katolicismen, grekiska antiken, anglosaxiska legender, Dantes inferno och mycket annat. Stämningen svänger vilt från det väldigt mörka där Jensen är som bäst, till det närmast fnissiga där man som läsare blir en aning ställd och frågande. I tack-orden anger Caroline Gaiman och Pratchett som inspirationer och den ambitionen märks tydligt. Framförallt Gaimans prosa präglas tydligt av mörker som kontrasteras av humor, något som jag själv finner väldigt tilltalande. Historien är späckad av detaljer runt de olika änglarna och demonerna och det känns att det är ett väsentligt research-arbete som genomförts. Det är kul, jag kommer ofta på mig själv med att undra om en intressant detalj är fiktion från Jensen eller om hon lyft in detaljer från en klassisk myt.

Svagheten i boken ligger i vad jag ser som en överanvändning av omoget språk, särskilt i skildringen av de två hjältarna:

”Till jävla mitten av det fucking helvetet?”

Jag ser ambitionen här och håller med om att en stoner säkert kunnat uttrycka sig så, men i den mörka kontexten blir det lite för mycket ibland. Det lyfter ut mig från den mörka stämningen. Tänk er att Eddie Murphy halkat in på ett hörn i filmen ”American Psycho”. Nu sitter jag kanske och förväntar mig en mer klassisk tolkning av skräck, men även om man ska köra Gaimans race där skräcken ersatts av ett lustfyllt och kvickt laborerande av skräcken, så behövs det mer finess än överanvändning av amerikansk slang.

Nu låter det kanske som att jag är negativ, men det är jag inte. Verkligen inte. Jensen har kört sitt helt egna race och vågat spränga gränser. Hur ofta sedan Anne Rice har vi sett Gud och Satan som karaktärer i fantasy som varit bra? Jag kan mig veterligen inte komma på några exempel. Just dessa två karaktärer, tillsammans med Beatrice, är nog bokens bästa. Det hela är oförutsägbart och det gör inget med Hollywood-flörten i slutet, det passar snarare in i berättandets charm. Boken är stundtals (särskilt när Caroline låter mörkret dominera) våldsamt spännande och man kommer på sig själv med att läsa en halv bok utan att hålla koll på tiden.

Om du nyss har läst något blytungt där du fick övertala dig själv att vända varenda jävla sida på slutet så passar den här godbiten dig nog perfekt. Den peppar upp dig, räcker över en alldeles för stark grogg i en mugg med pentagram på och springer bredvid och vänder sidorna åt dig. Amerikansk slang eller inte, hey kom igen mannen, det här är kul.

Sigfrid Lindhe – 2015-12-17