På hugget – Recension av Lars Wilderängs Stjärndamm

Så var den då avslutad. Lars Wilderängs trilogi med Stjärnklart, Stjärnfall och nu Stjärndamm har nått vägs ände. Det som  påbörjades med träffsäkra observationer om sårbarheter i vårt samhälle avslutas i den tredje boken med intensiv strid. Som en högteknologisk hybrid av Walking Dead.

Stjärndamm_web

Det är väldigt hårt fokus på handlingen, med ytterst lite utrymme för karaktärerna att göra annat än att äta, knulla, kriga och dö. Men kompromissen är medveten, då berättartempot är skoningslöst och boken suger in läsaren utan pardon. Hyllandet av det spartanska och prepping kvarstår, vilket man kan tycka vad man vill om, men det är konsekvent och utgör en väldigt snygg kuliss till kriget som dominerar hela boken.

Jag närmast åt upp den här boken under tre utdragna frukostar; det är en bladvändare av rang. Även om mycket inom striderna har setts förr i böcker, så har Wilderäng hittat sin egen vinkel och det känns aldrig klyschigt. Jag skulle vilja påstå att det här är det viktigaste som hänt inom svensk och för den delen europeisk spänningslitteratur på mycket länge. Ribban är lagd högt för de författare som ska försöka ta upp kampen.

Högsta betyg.