Recension av ”Stjärnklart” av Lars Wilderäng

stjarnklart

Massolit Förlag, 2014.

Det är med en viss självklarhet som du använder din dator för att läsa den här texten. Du har en grundtrygghet i att det finns något i frysen att värma i mikrovågsugnen när du är klar. Inte? Det finns mer på Ica i alla fall. Det vet ju alla. Har du pengar så kan du äta dig mätt och underhålla dig själv. Ingen kommer att hota dig, då polisen ser till att få bort brottslingar och vår armé håller väpnade styrkor bortom våra gränser.

Elektroniken, som är grundbulten i alla ovanstående antaganden, är det första dödsoffret i den första delen av Lars Wilderängs nya trilogi. Den första sektionen präglas tydligt av förnekelsen hos befolkningen, som blir allt mer udda ju fler saker som slutar att fungera. Ordföljden ”Det är säkert bara” blir ett mantra. Det är inte utan ett igenkännande leende från Wilderängs blogg och den förmenta förnekelsen av bostadsbubblan. Händelseförloppet är en intressant mix, då det skildras ur väldigt nära personliga upplevelser, men ändå med en kall röst. Karaktärerna gallras snabbt och tydligt mellan good-guys och bad-guys. Det finns få mellanting och detta blir tydligare och tydligare efterhand som allt mer går åt helvete. De renläriga hjältarna nedkämpar de korrupta plågoandarna. Samhället i sig skildras med en obducents terminologi och ton.

Är det här bra då? Ja, det måste jag säga att det är, jag är inte ett dugg förvånad över att boken fick kontrakt för tv-serie. Även om det blev lite övertydligt med mantra-fasen så övergår det snart i ett väldigt intensivt tempo som blir till en fantastisk bladvändning. Det märks att Wilderäng har lagt ned en hel del tid på att utforska och simulera ett svenskt samhälle som fråntas sin elektronik. Utan teknik som kan föra in livsmedel och föra ut avfall är våra storstäder, små som de må vara i internationell jämförelse, i princip dödsfällor. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till Flugornas Herre (en av mina favorit-böcker) om hur människor blir våldsammare och våldsammare ju längre ner vi tvingas på näringspyramiden.

Det som förmodligen är den största styrkan med den här boken är hur ensam den är just nu. En högteknologisk thriller med enkelt språk och bra driv. I en tid då julklappstipsen till åttio procent består av tegelstenar om tragiska livsöden och resten av deckare så är det så extremt välkommet med en bok som denna. Inga mord som behöver lösas över smutsiga kaffekoppar i polishusets fikarum. Ingen industriell mjölkning av empati. Det är ett elegant och klassiskt historieberättande om en kittlande och hotande verklighet som ruvar under ytan till vår egen. När jag lade ifrån mig boken visste jag direkt att jag ville ha uppföljaren.

Det är ett betyg så gott som något.

Sigfrid Lindhe 2014-12-22.

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s